Insemination och spermiedonation – vad säger lagen?

Funderar du på insemination och att skaffa barn med hjälp av donerade spermier? Eller har du sett dokumentären Pappa till 1000 barn och undrar hur lagarna och riktlinjerna för spermiedonation ser ut i Sverige?

Spermiedonation har länge varit tillåtet i Sverige. Till en början var det bara tillåtet för heterosexuella par. Men sedan 2005 är det också tillåtet för kvinnliga par, och sedan 2016 för ensamstående kvinnor. Bestämmelser kring spermiedonation finns hos Socialstyrelsen och i föräldrabalken och lagen om genetisk integritet.

Krav på donator vid insemination

För att få donera spermier måste donatorn:

• vara myndig.
• ha lämnat skriftligt samtycke.
• vara frisk.

Det är läkaren som väljer en lämplig donator vid insemination. Föräldrarna kan alltså inte önska vissa egenskaper hos donatorn. Däremot matchas donatorns fysiska egenskaper med kvinnan som ska bära barnet. Och om det är ett par som ska genomgå behandlingen så matchar man med den andra föräldern. Man tar också hänsyn till etniskt ursprung, hårfärg, ögonfärg och kroppsbyggnad.

Spermiedonatorn kan återkalla sitt samtycke, alltså ångra sin donation, ända fram tills insemination har skett. Man får heller inte använda donerade spermier om donatorn har avlidit.

Donatorn har inga rättigheter eller skyldigheter

Spermiedonatorn har inga rättigheter eller skyldigheter mot barnet. Donatorn har exempelvis inte rätt att få veta vilka barn som han har gett upphov till. Därför har han heller ingen möjlighet att kontakta vare sig barnen eller föräldrarna. Juridiskt blir spermiedonatorn heller inte förälder till barnet, utan istället är det moderns eventuella partner som blir barnets andra förälder. Det här gäller däremot bara om moderns partner har gått med på att använda spermiedonation och att barnet är ett resultat av donationen.

Behöver du juridisk hjälp?

Rätt till information om donatorn

Sverige var det första landet i världen att förbjuda anonym spermiedonation, vilket ligger i linje med barnkonventionen och barnets rätt att känna till sitt ursprung. Det innebär bland annat att barnet både har rätt få att veta att hen kommit till genom insemination och att få veta vem donatorn var i hens fall. Sedan 2019 kan barnet också få information om andra som också blivit till med hjälp av samma donator. Men för att få reda på det måste de personerna ha valt att få sina uppgifter antecknade i en särskild journal.

Krav för att få genomgå insemination

Det ställs vissa krav på vem som får använda sig av spermiedonation. Kraven varierar delvis beroende på om det är en ensamstående kvinna eller ett par som vill ha behandlingen. Enligt lag måste läkaren som hanterar ärendet undersöka att kvinnan eller paret som vill använda sig av spermiedonation är lämpliga för behandlingen. Läkaren ska grunda undersökningen på parets eller kvinnans medicinska, psykologiska och sociala förhållanden.

Det är bara om man kan anta att barnet kommer växa upp under goda förhållanden som insemination får ske. Även en medicinsk utredning genomförs för att bland annat se vilka förutsättningarna är för kvinnan att bli gravid. Och om kvinnan är gift eller sambo får hon bara genomgå insemination om hennes partner ger skriftligt samtycke till det.

Hur många barn får en donator ge upphov till

Enligt Socialstyrelsens riktlinjer får en spermiedonator bara ge upphov till barn i max sex olika familjer i Sverige. Viktigt att tänka på här är att det därför kan finnas andra familjer i andra länder som fått barn med hjälp av samma donator. 

Det är klinikerna själva som ska följa upp att man inte överstiger gränsen på sex familjer och att en donator inte donerar på flera ställen. Däremot finns inget särskilt nationellt register över donatorer, vilket innebär att det är svårt att kontrollera att gränsen om barn i max sex familjer faktiskt följs upp. Det innebär att det finns risk för att det finns barn från samma donator i fler än sex familjer även inom Sverige.

Däremot har Socialstyrelsen nyligen fått ett uppdrag från regeringen att undersöka möjligheterna att inrätta ett sånt register, för att kunna kontrollera att man håller gränsen.